©Pintura de Nadine Bourgne
LABERYNT
Det hackiga andetaget
passerar mellan trådarna
och natten börjar falla.
Vicente Huidobro
Ett skuggljus skär
ner tråden i sömnen, medan urinen som är född ur tidens hörn tystnar utan någon
övertygelse. När natten faller och
halsen blockerad av slem, valideras labyrinterna i den sista katastrofen. Jag vet inte om dessa trötta timmar i omenet
tillhör mig, ordets kalla öga medan jag sover, glosan av konkret salt i mina
ben. Andan på knäna är en annan dimma av munkar framför mördarna som svänger i
sin hårda straffrihet. ("Världens
ände börjar och den svärmen av åldrande timmar.") Det är en tid som
markeras av så många förvirringar och fängelsehålor.
Från boken "Estación Huidobro", 2019
© André Cruchaga
Traducción: Cándida Pedersen
LABERINTO
El aliento entrecortado
va pasando entre los hilos
y empieza a caer la
noche.
Vicente Huidobro
Una lezna de
sombras corta los hilos del sueño, mientras enmudece sin ninguna indulgencia la
orina nacida de las esquinas del tiempo. Cuando cae la noche en la garganta
trancada de flemas, los laberintos se validan en el postrer desastre. No sé si
me pertenecen estas cansadas horas del presagio, el ojo aterido de las palabras
mientras duermo, la glosa de sal tangible en mis huesos. El aliento de rodillas
es otra intemperie de brumas frente a los asesinos que se columpian en su fiera
impunidad. (“Empieza el fin del mundo y
ese zumbido de horas envejecidas.”) Es un tiempo marcado por tantas
perplejidades y mazmorras.
Del libro “Estación Huidobro”, 2019
©André Cruchaga
©Pintura de Nadine Bourgne
