©Pintura de Joan Mitchell
ABSOLUT MÖRKA RINGAR KRING ÖGONEN
Kistor bör ha åror: som
om de är låtens båtar.
Vicente Huidobro
Bara floden som spolas på kudden och går
horisontellt
i hans blinda pupill. Mot skuggans grop
utandas rök
av sot och välgörande trä som täcker
askan.
Alltid ett annat rike böjer sig framför
våra ögon som ett bröst.
Och det finns sorg i skapelsen som släcks.
Det finns nätter fulla som en komplett
världskista.
Och det finns ensamma båtar som lyser,
litet, på det svampiga vattnet.
Och det finns en plats för Hopp som aldrig
slutar i glömska.
Natten och dess mörka ringar kring ögonen
skakar i den absolutaste olycka.
Ofta känner man kroppens värme som
förändrar dess design.
Eller tystnaden som andas in utandningen
Från boken "Estación Huidobro", 2019
© André Cruchaga.
©Pintura de Joan Mitchell
OJERAS DEL ABSOLUTO
Los ataúdes debieran
tener remos: como que son
las barcas del Leteo.
Vicente Huidobro
Apenas el río que se derrama en la
almohada y discurre horizontal
en su pupila ciega. Hacia la fosa de
sombras, el éxodo exhalado
del hollín y la madera benévola que arropa
las cenizas.
Siempre otro reino se inclina frente a
nuestros ojos como un seno.
Y hay luto en la creación que se
extingue.
Y hay noches plenas como un ataúd completo
de mundo.
Y hay barcas solitarias que brillan,
leves, sobre el agua esponjada.
Y hay un allá para la Esperanza que nunca
acaba en olvido.
La noche y sus ojeras tiemblan en el
absoluto de la deshora.
A menudo se siente la tibieza del cuerpo que
cambia su designio.
O el silencio que respira el aliento.
Del libro “Estación Huidobro”, 2019
©André Cruchaga
©Pintura de Joan Mitchell
